Att vara fritidsboende i Aspeboda på 1960-talet

Järnvägen var nyligen nedlagd, men affären fanns kvar något år till. Storskolan och lillskolan räckte till för det barnantal som var då. Den gamla vackra träkyrkan med klockstapeln i centrum, var ett smycke för byn. 1963 arrenderade mina föräldrar Rävbacken 2:3 i Stråtjärn, kallad Lilla Rävbacken eller Lugnet. Det senare namnet hade uppkommit genom att syskon på Stora Rävbacken hade kommit oense på 1800 – talet. En av dem byggde sitt eget omkring 1880 och fick därmed lugn och ro från syskonen framöver, därav namnet Lugnet.

Mellan 1934 – 1947 ägde kyrkvärden och sångaren Oscar Mattssons familj stället. Därefter stod det som sterbhus och 1959 ärvde systrarna Ester, Svea och Linnea stället. Det var avstyckat från stora gården med lite mark för att kunna hålla några djur. Kommunen köpte in egendomen och arrenderade ut den till mina föräldrar, Edith och Arne Wiklund, som fritidsbostad. Bostadshuset bestod av kök, pigkammare, kammare och glasveranda. Övervåningen var en oinredd vind. Övriga byggnader som hörde till gården var härbre, murad jordkällare, lada, uthuslänga med tvättstuga, vedförråd och stall. I den stora ladan fanns ladugård/hönshus, höskulle och utedass.. Allt var i skapligt skick, men bostadshuset behövde en renovering vilket gjordes på mina föräldrars bekostnad under några år.

1970 skulle gården säljas enligt kommunens regler på anbud. Det var oturligt med tanke på vad de redan kostat på huset. Oväntat gjorde Bergslaget ett byte med kommunen och köpte in fastigheter i Aspeboda medan marken behölls av kommunen. Den såldes vidare till bonden Ingvar Dahlström som bedrev jordbruk i byn Stråtjärn. Bergslaget värderade bostad och uthus på Lugnet, räknade i rättvisans namn ifrån kostnader för det som redan var nerlagda. Köpet gjordes upp. Det blev fritt fram att rusta vidare på Lugnet med en tomt på ca 3000 m2 avstyckad mark.

Mängder av sågspån östes ur. Det låg som isolering överallt i både golv, väggar och tak. En timmervägg revs mellan kök och pigkammare och blev i stället ett stort kök och en liten toalett. Mot gårdsplanen togs det upp en terassdörr. Den ledde ut på ett mindre trädäck med staket runt om och tak över. Lilla ladan monterades ner och såldes som stall till Stenmans i Norsbo. Gårdsplanen öppnades upp mot Maia och Rolf Persson med pojkarna Åke och Göte på Rävbacken.

I Lillstugelängan inreddes en liten ”lägenhet” med kök, sovrum och rum med öppen spis, allt i miniformat. Det var tänkt som en undantagsstuga. Det fanns sanitära problem på tomten genom att en grusgrop bakom huset (numera ridbanan) användes som soptipp. Det eldades i tid och otid, avfallet drogs omkring av fåglar och allt spred en otrevlig odör, som det tog tid för kommunen att komma till rätta med. Byfolket blev sura över att inte fritt få dumpa sina sopor i gropen.

Vi hade inget vatten indraget utan hinkade upp ur en brunn framför huset. Avloppet var en enkel bunn, som stod i tur att åtgärdas. Närmaste grannar rakt över vägen var Rut och Malte Sundberg. De bodde i den bostad, som tidigare hört till en kvarn och senare till ett sågverk på tomten. Malte var ett mekaniskt geni med en snillehjärna som löste många tekniska problem i byn. Tyvärr gick han bort alltid för tidigt och Rut blev ensam i huset med yngsta sonen Anders och dottern Birgitta. Numera bor Arne, älsta sonen, där med hustru Annika.

Nyinflyttade som fast boende sommaren 1974.

Fortsättning följer…

 

/ Cathis Dicander